Jag hoppar och trampar på ditt hjärta

Lyssnar på Little Marbles i lurarna och väntar på att få gå och sova. Jo jag jobbar men vi har journatt så får faktiskt sova.

Grubblar. Den här jäkla stan alltså. Är nåt som händer med mig här. Jag tänker på vad som varit och vad som är. Vad som kommer att fortsätta och det som tar slut. Blir det som jag så gärna vill verklighet? Någonsin? Vem vet.

Minns när jag traskade längs dessa gator, till skolan, hem. När jag mådde som sämst någonsin, och när jag mådde som bäst. Fast det tror jag faktiskt är det senaste halvåret i Karlstad. Trots arbetslöshet och trång etta så har jag nog inte varit så tillfreds på länge. Kanske jag har mått för dåligt och gått i genom för mycket med mig själv för att jag ska trivas här hemma mer. Antiklimax. De bästa människorna finns här och den här staden, skolan och klimatet och snön har format mig och gjort mig till den jag är. Men ändå känns det vemodigt och grått. Midnattssolen lyser inte för mig längre. Kanske kan jag trivas här igen, kanske inte.



The obsticles we built for ourselves, my love.